286
Då rann sinnet på Flygel, och så fort han satt ned smältan, vände han sig rakt om mot länsmannen.
»Jo-o, tacker som fråger», sade han, bockande sig och slog ut med armen, »tacker som fråger, jo-o — di koker och steger allt vad di orker där nere, det ånger och röker och fräser och sjuder… för si… di vänter allt så rart främmanne — bå’ länsman och brukspatron!»
Därmed tågade han honom stolt förbi, ty det var nu hans tur att gå ut och se till vattenhjulet.
Länsman blev först stående alldeles perplex men följde så ganska slokörad efter Groth, som med ett illa dolt småleende gick ut ur smedjan.
Vad som försiggått därutanför, det blev aldrig någon
riktigt klok på.
Men då vattenhjulet med en gång tvärstannade och smederna kommo utrusande, funno de Flygel liggande som död i den gnistrande, blåvita snön nära vattenhjulet.
Detta var alldeles överisat, så det var tydligt, att han ej tagit ett enda huggtag på isen.
Men själv låg han där som om han fått ett hårt slag. I månljuset sågo de att ansiktet var förvridet av smärta.
Bestörta och undrande stodo de omkring honom, men det var bara Wärme, som visste, varför vattenhjulet stannat och varför Flygel nu låg där lamslagen.
Men vad han visste, förtalde han ej de andra utan hjälpte blott tyst till med att bära Flygel hem till sig.
Mästersvennen och han lade honom i den stora ståndsängen, och inte ens hustrun, som sov den i arbete utsläpades tunga sömn, vaknade.
