»Rör han inte litet på sig nu», sade hon åt hustrun, som just tog sillen från glöden.
»Jo, han rör sig, han rör på ögonen», sade Stina Kajsa och sprang fram till bädden.
»Är du till dig nu igen, Flygel, ska’ du int ät nu?» frågade hon försiktigt.
Men han bara vände huvudet åt sidan och slöt ögonen.
»Det är nog bäst, att vi låta honom sova i fred nu tillsvidare», sade mamsell Anna. »Adjö då, Stina Kajsa, jag kommer snart tillbaka.»
Där ute började vita flingor falla i den gråa luften.
Men lutad mot spiselstolpen stod den unga hustrun och grät tyst.
Först många månader därefter uppenbarade sig
Flygel en dag på kontoret.
»Nej se Flygel, det var roligt att se dig igen», utropade brukspatronen, där han ensam satt och granskade den stora kontorsboken, som låg uppslagen på pulpeten framför honom.
»Är du frisk och kry nu igen?»
»Har allri vôri sjuk, brukspatron.»
»Har du aldrig varit sjuk! Men du har ju länge legat till sängs, vet jag. Minns du inte det, frågade husbonden, oroligt betraktande det förändrade ansiktet med den frånvarande blicken.
»Ne-ej brukspatron.» Han tog ett par steg framåt, seende sig en smula misstänksamt omkring.
»Jag ska’ säga hômmen hur dä’ va’», viskade han hemlighetsfullt. »Dä’ va’ penningdjävuln, som kom och satte på mig sinna glasygga. Og då ble’ jag ännsom yr i skalen… för si brukspatron kan int tro, hur unnerligt allt ble’… sôm upp och nervänt… och de’
