290
som va’ stort ble’ smått… och de’ som va’ smått ble’ stort…»
»Hm, jaså, ja det var nog underligt», sade brukspatronen långsamt och såg ut genom fönstret, liksom uppmärksamt granskande den stora björken därutanför, vilken, insvept i sin vårfina slöja, kokett svängde sina grenar.
»Ja, og unnerligare ble’ det», fortsatte Flygel, »för just som jag satt där og pröve di’ stor glasygge, så hoppa forsgubben fram og dängd’ te’ bå dôm og mig. Jag känner nock än den örfigen», sade han och tog sig famlande uppåt huvudet. »Og glasyggera, di for av me’ e’ skräll di i tusen biter! Har brukspatron hittat nå'n bit», frågade han ängsligt spanande.
Brukspatronen skruvade sig på kontorsstolen, och det dröjde en god stund innan han svarade.
»Vet Flygel vart dom tog vägen då?»
»Ne-ej, di for väl ut över hel’ Varmland, kan jag tro, en får ut og lete, så nå’n int’ går og fördarver sig på de djävulstyge. Jag har allt nå’n biter här», fortsatte han, och började försiktigt plocka upp några glasbitar ur fickan.
I detsamma fann han också ett annat litet paket, som han först stormstirrade på. Men så klev han resolut fram och lade det på pulpeten.
»Dä’ ä’ brukspatrons», sade han långsamt och vände så genast om mot dörren.
»Ska du inte gå ned i smedjan nu», frågade brukspatronen.
»Ne-ej, har int ti, har inga stunner, brukspatron. Nu får allt brukspatron sköt ôm Adolfsfors sjôl, men’s jag går ut och får bôrt di förbannade glasskärvera, sôm fôrdarver syna på fôlk», sade han och vred om låset.
»Ja lycka till då, Flygel, med din mission», återtog brukspatronen och började rulla upp det hopskrynklade, nedsotade papperet.
