DEN STORA ELDSVÅDAN
Utan att kunna sluta sina smala kissemissögon till, låg änkefru Fredrique Groth på sitt ensamma nattläger i den stora sovkammaren på Adolfsfors.
Den stora nattmössans pipade remsor omslöto prudentligt hela det lilla huvudet. Det var bara en stackars liten tunn hårpiska, som vågat sig utanför dess skyddande hölje och fritt föll ned över den vita natttröjan.
Händerna lågo i kors som stöd under hakan.
Hon låg och betraktade den månvita januarinatten. Ovan rutornas isblommor kunde hon tydligen se, att den var bister nog.
Men det bekom ej Adolfsforsfrun något. Hon visste fuller väl, att på herrgården fanns det bränsle i överflöd, så där behövde ingen frysa. Och denna 1838 års vinter skulle väl också få vika för vårens sol och värme.
Det var andra tankar, som likt vilsna fåglar jagade omkring i hennes hjärna utan att finna ro eller fäste.
Vad gick det åt hennes son?
Tyst, sluten och håglös vandrade han omkring — som en främmande gäst i sitt eget hem. Här på Adolfsfors, där han var både född och uppfödd, borde han väl om någonstädes känna sig hemma!
Att far och son kunde vara så olika!
Saknesamt gingo hennes tankar till honom, som nu
