Den här sidan har korrekturlästs
293

låg där ute på Köla kyrkogård under det vita snötäcket.

Ack, huru väl mindes hon inte den dagen, då de båda, unga och glada, drogo in under detta tak! Huru stort och präktigt hade icke det nya hemmet då synts henne! Det var minsann annat än den lilla prästgården därhemma i Arvika, där fjorton syskon trängdes om utrymmet!

Men allra stoltast hade hon ändå känt sig, då hon vid salig Grothens sida gick omkring på bruket och såg, huru aktad och — fruktad han var.

Då husbonden kom, så lystrade minsann både små och stora till hans minsta ord. Jo jo, det var också ord att lyssna till, snara, insiktsfulla ord, rådkloka, ja, spelande och skämtsamma med ibland. Var det någon som inte lydde, så blev också processen kort, ty käppen bar han icke förgäves. Och straffprocedurerna hade hon inte heller tyckt illa om att åse, snarare tillskyndat eller åtminstone uppmuntrat dem.

Se Grothen, det var en karl det! Fast på sistone hade han blivit så mycket mildare — ja nästan svag, kunde man säga, som t. ex. mot den där Flygel! Att tänka sig att en stor, stark karl inte skulle göra annat än gå och plocka upp glasbitar, var han såg dem, och därtill prata en massa galematias… det var då så man kunde krevera… och den skulle man nu föda till döddagar, ty så hade han förordnat…

Ja inte ville hon göra någon ändring i salig Grothens testamente förstås, men nog var det en underlig historia med den där Flygel. Ända in i det sista hade ju Grothen pratat om eller till honom. Hur var det han sa nu igen, då hans ögon blevo så stora som skådade de något långt, långt borta: ja… »du hade ändå rätt du, Flygel, det som var stort blir smått… och det som var smått blir stort…»

Vad kunde han egentligen. mena med det? Men