rande älv, där vita och gula näckrosor summo och pilgrenar hängde långt ut över vattnet, men högre upp gjorde samma älv fall på fall, så vattnet skummade och yrde över hällarna, som än blottades, än sköljdes över av skummet.
Då hällen blev bar, hoppade en vitklädd flicka upp på den. Hon stod där med utslaget hår och guldkrona på huvudet och pekade uppåt på något jag inte kunde se. Så slog hon ut med handen ropande: Det är ditt, det är ditt, det är ditt, Magnus Uggla — och försvann.
Jag tyckte, jag sprang för att kasta mig i vattnet efter henne, men med ett blev det ett väldigt dån som av många taktfasta hammare — och jag vaknade.
Det var väl Bijou, som bråkade därute, kan jag förstå.»
»Hm, en förstår så olika», sade den gamle långsamt.
Men den unge var redan i sadeln. »Tack Fossum, tack för all fägnad! Visa mig nu bara vägen tillrätta», bad han.
Den gamle tog hästen vid betslet och ledde den utför skogsstigen. Sedan låg vägen klar.
»När I kommer tillbaka, junker, så finns icke gamle Fossum mer», sade gubben. »Men gör han med Guds hjälp sitt, och lev vackert!»
Ryttaren skyldrade med ridspöet och var snart försvunnen ur den gamles åsyn.
Genom den glittrande daggiga skogen flög Bijou.
Plötsligt stramade ryttaren åt sig tyglarna.
Var han fortfarande trollbunden — eller låg ej där framför honom i verkligheten, vad han sett i drömmen?
Alltsammans kände han igen — sjön, fjällen, älven, de jungfruliga, obrukade vidderna, skogen så hög och
