302
där kristallkronor och silverpjäser också glimrande lågo och lyste i eldskenet.
Men elden hade spritt sig med en sådan rasande fart i hela övervåningen, att man ingenting mer kunde få ut därifrån. För att rädda livet måste Christiernsson till slut hoppa ut genom fönstret i armarna på en nedanför stående karl.
Borta vid vällingklockan stod emellertid Nils smedsdräng fortfarande och ringde.
Han märkte ej, huru blodet började droppa — det isiga repet hade skurit djupt in i handen — färgande den vita snön.
Stel av fasa hängde hans blickar blott vid det brinnande huset.
Var det någon människa kvar där uppe i övervåningen?
Hade inte bruksförvaltaren varit den siste, som hoppat ut genom fönstret?
Gick inte någon där nu i alla fall — — från fönster till fönster?
Men det var så besynnerligt, han kunde inte se riktigt… såna konstiga granna kläder… och fina krås vid hals och ärmar… peruk… en vit peruk, som hängde i en tofs efter ryggen… Nej, han hade aldrig sett något sådant förr… Men, men såg inte människan nu rakt ut… så'na ögon, så djupa och så sorgsna… Såg han inte rakt på klockstapeln… gjorde ett tecken åt honom själv att hänga upp repet…
Aj, han skälvde, så han nödgades ta fast i bjälken näst intill, och repet slant ur hans darrande hand.
Klocksträngen klirrade ett par tag suddigt och klanglöst, så tystnade den alldeles.
Då såg han åter bort mot huset, men kunde ingenting annat upptäcka än lågornas allt förhärjande framfart.
För den enkle Nils smedsdräng kommo förunderliga
