Den ena sången efter den andra hade tonat ut över vågorna.
»Vårt land» och »Suomis sång» hade han ännu i öronen, men ändå var det inte nu Suomis land, som med längtan drog honom österut, utan fastmera ett par ögon — ett par underbara ögon — som höllo honom fången västerifrån.
»Förunderligt», tänkte han, »vilken ödets nyck, att jag i sista stunden skulle få se och höra henne, jag som förr ej vetat, att hon ens fanns till! Och nu kan jag bli kvitt de där ögonen eller förgäta den skära klangen av hennes stämma!
»Alltsammans var ju en slump! Eller finns det ingen slump?» — tänkte han famlande — »få vi alla vårt ödes mått oss tillmätt? Vem pejlar djupet av den makt, som för människorna samman! Varför korsas just de och de människornas vägar? Hur kommer det sig, att somliga tycker man sig känna vid första mötet, ja, ha känt förut, under det att med andra kan man leva sida vid sida årsvis, utan att komma dem närmare för det?»
Vattenhjulets skovlar dunkade, och vattnet i hjulet sköljde och fräste och plaskade. Mörkret ruvade allt tätare över de stilla vidderna, och den röda randen i väster försvann.
Ljusgatan framför båten lyste skarpare.
En av besättningen gick förbi och surrade fast något akter över.
Sista dagen hade han gått utåt Haga, där han strövat omkring i parken och till sist satt sig under en vacker ek, lyssnande till det svaga sorlet av Brunnsvikens böljor, trädens sus och fåglarnas kvitter.
Tänk, vilka lysande fester snillekonungen en gång givit här, tänkte han, och såg sig omkring, som om han halvt om halvt ännu väntade få se någon sirlig hovman i allongeperuk, en lättfotad dansös eller en syl-
20 Adolfsfors
