306
fidisk domino träda fram bakom det grönskande lövverket.
»Ack, nu är romantikens tid förbi, och svunna äro tredje Gustafs glada dagar!» utropade han.
I detsamma såg han en ung man komma gående vägen fram.
Hans dräkt var ytterst torftig fast väl soignerad, och gestalten, som bar upp den, var vacker och välbildad. Ett fint, mycket blekt ansikte, omramat av svart hår, kom till synes. Och det formligen lyste om honom. Hade han inte ett sken över pannan, som om han ginge till sitt livs största högtid?
Vad var det han bar med sådan omsorg?
Rosor, rosor, de härligaste röda rosor!
Kontrasten mellan rosornas färgprakt och det bleka anletet kom honom, som nyss suttit och drömt om forna tider, att med ett visst intresse fortfarande ge akt på ynglingen.
Men se, där tappade han ju ett par av blommorna utan att märka det!
Själv flög han då upp från sin plats, plockade upp dem och skyndade efter deras ägare.
»Förlåt», sade han, »är det inte ni, som tappat dessa vackra rosor?»
»O, hur kunde jag — tappa hennes favoriter —» utbrast han rodnande men tackade sedan artigt för hans besvär.
»Jaså, det är således en dam, kanske en brud, som skall ha den här buketten», hade han då mera nyfiket än grannlaga frågat.
Rosenbäraren sänkte blicken, och en rodnad, som nästan övergick till purpur, färgade hans oskyldiga ansikte. Han teg ett ögonblick men slog så plötsligt upp sina ögon och sade patetiskt:
»Ja, min herre, det är en dam, som skall ha dem, och en brud är det också! Dock flätas ingen myrten i kväll i hennes blonda hår, ej heller väntar henne
