en vanlig brudgum. Det är konstens genius hon i dag skall svära kärlek och trohet! Det är konstens höga kall, som hädanefter skall bli hennes!»
Och vid den fråga, som han såg blicka sig, till mötes, fortsatte han:
»För första gången tolkar hon i kväll Shakespeares odödliga tankar, och det i ingen mindre roll än Ophelias.
Och jag vet att hon skall lyckas», kom det alltmera strålande. »Fast jag själv blott är en hennes ringa kamrat, som själv ingenting är eller ens kanske blir, så vet jag att hon har gnistan. Hon är född skådespelerska — och dessutom är hon den bästa, ljuvaste, vackraste varelse på Guds gröna jord! Min herre skulle bara höra, vilken röst hon har! Den äger alla de mest smältande tonfall, bara den är musik! Men ursäkta, nu måste jag skynda mig!»
Du är nog mycket ung och romanesk, hade han tänkt, medan den andre talade — och mycket dåraktig tillika, som givit ut dina sista slantar till de där rosorna — en rikemans hyllning! Är det så, som du säger, så komma de nog ändå att förbises för andra från mera uppskattat håll.
Och det anar mig, att det, som nu driver dig att — med ett sådant sken på din panna — gå med rosor till henne, det skall en gång bliva ditt livs ve.
Ja, så hade han tänkt, men naturligtvis ej sagt, utan blott helt lätt önskat honom ett lycka till både för sig själv och sin Ophelia.
Och sedan — ja sedan tyckte han plötsligt, att det blev så ödsligt där ute i parken. En obetvinglig lust kom på honom att själv få åse den lilla svenskans första steg på de tiljor, som föreställa världen.
Raskt skyndade han in till staden och gick direkt till Dramatiska teatern vid Trädgårdsgatan, där han köpte en biljett till aftonens föreställning.
Men som han också hade en del saker att styra med
