tresse följde han varje hennes åtbörd, varje hennes ord intill vansinnesscenen, som hon gav med det enklas stora konst.
Den fuktiga glansen i hennes ögon, det djupt vemodiga uttrycket i hennes underbara blick, det på en gång ljuva och hemska vansinnesjollret grep honom med det omedelbaras makt långt in i själen.
Då Ophelia gjorde sin sista sortie, uppstod en ljudlös tystnad. Men så brast en dånande bifallsstorm lös.
Det var icke en förut överlagd applåd, som oftast kommer den firade, erkända konstnärinnan till del, utan på dess spontana intensitet hörde man, att den var uttryck för ögonblickets innersta behov.
»Åh, fru Hvasser får en medtävlerska om publikgunsten», hörde han någon yttra bredvid sig. »Den där unga debutanten är förtrollande som en vårsky, och det är äkta konst, vad hon ger allt igenom!»
Sedan såg man ju Ophelia blott i begravningsakten, då drottningen gick och blomsterbeströdde hennes likkista.
Men då måste han springa och ta första vagn för att hinna med båten.
Och här gick han nu fram och tillbaka på däcket i mörkret — i sällskap med »Ophelia» — i stället för att som sig borde ligga och sova i sin hytt!
Men nu skulle han då ta sitt förnuft till fånga! Och med tanken på att Ophelia skulle han troligen aldrig mera återse, slog han bort sin lilla upplevelse och lyckades verkligen också till slut somna.
Men ännu i drömmen gäckade hon honom. »Ej mer än så, ej mer än så», skrattade hon honom i örat, då han vaknade.
Det var då ljusan dag, och båten var kommen långt in i den finländska skärgården.
