Den här sidan har korrekturlästs
321

»Vet du, inte tror jag, att hon kunde vara vackrare än den nuvarande», framkastade hans unga hustru.

»Jaså är det en sådan skönhet», frågade docenten intresserad.

»Skönhet — vet jag precis inte om det är rätta ordet — åtminstone om man därmed menar något strängt regelbundet eller linjerent. Men säkert är, att en själens skönhet äger hon, en skönhet, som strålar fram ur två underbara ögon, och därtill har hon en fängslande, bedårande charme, som gör det svårt för en att slita sig lös ur hennes trollkrets.»

»Aj aj, det låter farligt det där. Är inte fru Anna rädd?»

»Nej inte det ringaste — hon är så god, den unga brukspatronessan, hon skulle aldrig vilja göra en människa något ont!»

»Nå hennes man — brukspatronen, hurudan är han?»

»Tja — man glömmer alltid brukspatronen, då man ser hans fru — för övrigt är det nog ingen, som känner honom så noga. Innan han blev gift, förde han ett fullkomligt enstöringsliv, ville aldrig vara med ute, läste visst mest. Nu har han alldeles vänt om bladet, och den ena festligheten avlöser den andra på Adolfsfors. Du ska’ se, att middagen blir splendid, champagnekorkarna komma att smälla i taket, och sällsynta viner komma att läska din strupe! Allt annat är också i samma stil, både servis och betjäning. Allt ska’ vara som ett slags appendix till värdinnan! På det viset vill han visst hålla henne skadeslös för Stockholmslivets befarade saknade förströelser och nöjen!»

»Han är alltså mycket kär i henne?»

»Kär ja — karlen är galen och svartsjuk som en turk! Till och med på sin hund! Bara hennes lilla hand smekande glider över hundens päls, får hans husbondes ögon ett uttyck, som om han hungrade efter just den smekningen.»

»Ja, inte tror jag, att den unga frun haft så roliga

21 Adolfsfors