328
Under blommande hägg och syrén och fallande körsbärsblom vandrade de, båda alltjämt tysta, han betagen av en underlig drömstämning, hon försjunken i sina minnen.
Men så begynte den unge docenten tala, fritt och obehindrat, han måste dra nytta av de kort tillmätta minuterna.
Han berättade om sin sångarfärd till Sveriges huvudstad, huru han tillbragt den sista dagen ute i Haga, om den unge mannen med de röda rosorna, vilken kommit honom att gå och se på »Ophelias» debut, han beskrev augustinatten ombord på »Finland», när han och hans längtan gingo åt motsatta håll.
De hade över den vita bron, som spände sin båge över till den lilla holmen, kommit fram till bänken vid »tebordet».
Då de där satte sig ned, såg docenten till sin förskräckelse att Ophelia grät.
»Förlåt mig», sade hon, »det kom så mycket på en gång — så mycket, som nu är så långt borta — så långt skilt från mitt liv.
Min debut som Ophelia tror jag var mitt livs kulminationspunkt. Jag dyrkade konsten, och det var mig en sådan fröjd att få spela.
Dittills omhuldad av alla — av både kamrater och lärare — trodde jag, då jag trädde in på scenen, att blott idel välönskningar följde mig. Strax förut hade jag också av en fattig kamrat fått emottaga den där buketten ni talade om.
Stackars gosse — Gud vet på vilka vägar han nu vankar! Efter min förlovning lär han ha försvunnit totalt. Sedan dess har ingen hört något ifrån honom. Det var emellertid en sådan god och finkänslig yngling.»
»Men ni talar om er debut som er kulminationspunkt?» frågade docenten förvånad. »Ledsnade ni då sedan vid scenens konst?»
