Den här sidan har korrekturlästs
329

»O nej, vid konsten tröttnade jag aldrig», utropade Ophelia, »men varför jag kanske helst dröjer vid Opheliaminnet, är att det står så rent och fagert för mig. Jag var så fullt uppe i min roll — och då allt var slut, och jag blev framkallad, och man applåderade mig så våldsamt, då erfor jag en glädje, som jag aldrig känt så oblandad varken förr eller senare.

Redan dagen därpå fick jag erfara vad ramlade illusioner ville säga, då de första tecknen till avund och intriger röjdes. Vilket pinsamt intryck det gjorde på mitt oerfarna hjärta, kan jag inte säga er!»

»Men er konstnärsbana erbjöd er väl också mycken glädje och fröjd?»

»O ja, vilken fråga», utropade hon entusiastiskt, »mer fröjd, mer glädje, mer hänryckning än jag nu tycker mig kunna bära», fortsatte hon. »Och då jag tänker tillbaka på denna underbara tid, försvinna skuggorna till ett intet emot solskenet, som då belyste min väg.

Men jag var ung då och därför utövade livets små förvecklingar och sorger ett så mycket mäktigare intryck på mig än vad de nu skulle kunnat åstadkomma — nu då jag lärt känna och prövat på dess stora», tillade hon sorgset.

»Men nu få vi lov att gå till de andra», fortsatte hon med helt annan röst. »Jag är rädd att de tycka sig ha en bra försumlig värdinna, som spatserar omkring med en enda gäst och lyssnar till sagor och minnen från en tid som — jag vet ej varför — ej får ha funnits för brukspatronessan på Adolfsfors!»

Och så gingo de sakta tillbaka.

Men fastän Ophelia gick omkring och talade glatt och förekommande med envar, förrådde dock den drömmande blicken, att hjärtat och sinnet voro på annat håll.

När junikvällen gått över till nordens ljusa sommarnatt och värd och värdinna stodo där ute på trappan för att ge gästerna en sista avskedshälsning, då hade