332
Då hon hörde någon komma, lade hon hastigt in det i en utdragen sekretärlåda.
Så såg hon upp och kom emot honom med utsträckta händer och strålande ögon.
»Ni är så välkommen», sade hon, »jag sitter här alldeles ensam, min man har måst resa till Stockholm i och för en affärsangelägenhet.»
Han tog hennes framsträckta händer.
»Ha också alla i huset rest med honom», skrattade han. »Jag tror ni är den enda levande varelsen i hela slottet. Dock är jag glad att finna slottsfrun på sin plats.»
»Tjänarna äro ute och fira midsommar, förstår ni», log hon. »Jag är ensam hemma och vaktar huset.»
»Jo det var en skön väkterska», skämtade han, »som sitter i den allra längst bort belägna vrån — och varken hör eller ser! Jag undrar just vad det kunde vara som så helt upptog er?»
Hon tog fram häftet, men höll det bakom ryggen.
»Ni tycker nog, att jag är bra barnslig», sade hon, »men vems fel är det också att minnena från förr nu alltjämt hemsöka mig!»
Hon höjde skämtande pekfingret och log förebrående.
»Är det mitt fel, så bör jag väl också få se den där förborgade skatten», skrattade han.
En fanfar kom dem båda att rycka till.
»Nu komma spelmännen och folket», sade hon, gav honom i detsamma det lilla häftet, och skyndade själv ut på balkongen.
Det var urklipp ur teaterrecensioner, som docenten nu började girigt studera. Han njöt av att känna igen varje drag som skildrades, tonfallet i hennes röst, rörelsernas mjuka behag.
Särskilt dröjde han vid Ophelia. »Mademoiselle Ramsten ger rollen utan all förkonstling», hette det, »i vansinnesscenen får man ett gripande intryck av ett stackars hjärtas inåtvändhet, av en värld, hemlighets-
