344
Ivrigt flög hans blick utefter raderna.
»Här har på sistone skett stora omvälvningar» — läste han — »särskilt hos våra grannar på Adolfsfors.
Kan du tänka dig att Fredrik Groth är död!
Den unga änkan har varit beundransvärd i sin aldrig svikande omvårdnad om maken. Till en början höll han själv mycket noga på, att hon för varje dag kom ut några timmar från sjukrummet, ordnade om att hon måste promenera till fots eller i vagn, men ju längre det led med honom, desto mera förlorade han — liksom andra sjuklingar — allt begrepp om tid, och så fort hon försvann ur hans åsyn för några minuter, blev han orolig och låg och kastade sig, ropande hennes namn.
På det viset blev hon mest sittande inne hos honom både dag och natt.
Också har hon blivit mycket förändrad till utseendet, det lilla ansiktet är nu mest bara ögon, två stora underbara ögon med en misstänkt strålglans — om av tårar eller av återskenet från en annan värld — därom kan jag ej yttra mig.
Det viskas även något om, att Grothens affärer icke äro så lysande, som man trott.
Efter allt byggande och alla kostbara anläggningar — av vilka vattenledningen inte dragit den minsta summan — alla festligheter och all utvecklad glans och prakt, så vore det ju inte heller så underligt.
Adolfines man, den unge juristen, som genast och på en gång tog ut sin avlidna frus hela förmögenhet ur Adolfsfors rörelsekapital, minskade också därigenom avsevärt husets bärkraft.
Visserligen var arvet efter ’gamle Grothen’ ansenligt, men det måste ju ta slut någon gång, då det inte förkovrades. och den saken förstod nog inte unge Grothen sig på. Brukspatron Santesson — på Eda — som tillika med gamla fru Groth varit förmyndare för barnen hade också låtit pengarna rulla ganska lätt.
