Den här sidan har korrekturlästs
345

Talar ryktet sanning, så blir det mer än synd om vår unga grannfru. Förutom sorgen får hon då också göra bekantskap med ekonomiska bekymmer — hon som hittills varit van att få sina önskningar uppfyllda, innan hon ens hunnit uttala dem.»

Allt annat i brevet gick honom spårlöst förbi. Blott en enda tanke gjorde sig åter och åter gällande.

»Ophelia var fri! Ophelia var fri!»

Skulle han skriva? Nej, inte än. Hennes sorg var ju hans glädje.

Själv hade hon ju också avböjt det… »det är bäst så», hade hon sagt.

Nu var han henne så tacksam att inte ens ett enda ord fått falla dem emellan, som anklagande eller hindrande kunde resa sig upp i deras väg, den väg som han nu hoppades att de skulle få vandra samman.

Störa henne ville han inte, tid skulle hon få på sig — all den tid konvenansen fordrade!

Men hans var hon, hans egen, därom, var han viss!

En lycklig tid började nu för den unge professorn. Han var som förvandlad. En liten fågel satt i hans bröst och sjöng de ljuvligaste visor.

Fastän det var både mörkt och kallt och människorna sprungo huttrande omkring på gatorna, tyckte han det var vår i luften.

Det stod som ett ljus omkring de enklaste saker han såg i butikerna, där han nu gick och valde ut saker åt henne och det nya boet, han höll på att bygga.

Han hyrde en stor ny våning med utsikt över sjön på Västra Esplanaden. Arbetsrummet hade inbyggda fönster. Där i fönstersmygen skulle hon bestämt tycka om att sitta och se ut på den livliga skeppstrafiken, medan de små fingrarna sysslade med knyppeldynan — som han redan installerat på dess plats!

Bredvid hans skrivbord stod också hennes stol.

I andanom såg han henne sitta där. Vad det gick lätt att arbeta!