Den här sidan har korrekturlästs

346

Så fyllde han dag efter dag det nya hemmet, förskönade det med tavlor och konstsaker. Blott några få rum voro tomma. Dem skuile hon själv möblera alldeles efter sin egen smak, tänkte han.

Vintern gick.

Då snötäcket började smälta, fick han åter ett brev från »Annero».

»Det gick såsom man trodde», skrev ingenjören. »Grotharnas välde på Adolfsfors är slut, och egendomen har måst försäljas.

Men utan att klaga gick den unga frun och tog farväl av allt.

’Det var så gott att Fredrik slapp se och vara med om allt detta’, sade hon. ’För honom betydde den yttre apparaten så mycket mer än för mig.’

Nu har hon flyttat till Stockholm.

’Jag bor i ett litet hus, mycket mindre än smedshuset där hemma’, skriver hon, ’men jag är så glad och nöjd åt min lilla lugna vrå. Med några få gamla fina möbler, som jag har kvar, och blommorna, ser det ganska inbjudande ut.

Så tycker åtminstone mina gamla vänner, som åter börjat söka upp mig. När får jag glädjen! att ta emot er?

Men ett förbereder jag eder på. Ni få ströva långt ut på malmen, Ladugårdslandet, som det kallas, innan ni finner mitt nya lilla hem —.’

De nya ägarna till Adolfsfors äro två norrmän. Men iag tror inte, att herrar Pay och Nielsen länge bli herrar på täppan — därtill äro de båda kompanjonerna för olika.

Den ene är liten och mörk och tjock. Han har pepparbruna ögon och små, men fruktansvärt energiska händer, som se ut att kunna roffa åt sig åtskilligt.

Den andre är lång och ljus, en grann karl men verkar goddagspilt. Han dröjer gärna vid glaset, påstås det. De bo i var sin våning. Den ene är gift — men