348
i Sverige, utan att — lagen ingriper’, avbröt Anna, darrande av harm.
Och då han lugnande tog sig för att kärvänligen klappa henne på handen, fortfor hon:
»Stanna människa — jag måste ur — rör mig inte — ni har blod på händerna — skogens blod ropar högt utav marken! Nu förstår jag er hustrus fånge! — skogens förbannelse vilar över ert hem — den kan ni icke undgå — farväl’ — och därmed hoppade hon ur mitt på vägen.
’Er De gal, Frue, jeg har vel rettighed att gjöre med min eiendom vad jeg vil’, utbrast han.
’Er egendom’, upprepade Anna, ’tror ni då, att Adolfsfors bara är — bara betyder — pengar! Det visar just hur litet ni i verkligheten äger av det ni påstår er äga!
Men hur ni förvaltar edra pund, vad ni gjort med en av våra vackraste egendomar, det skall ni en gång för samtid och eftervärld svara för!’
Därmed vände hon honom ryggen och gick tillbaka.
Efter den betan förstår du, att det nu är slut med umgänget på Adolfsfors —.»
Professorn satt länge med brevet framför sig. Så tydligt såg han fru Anna och scenen på landsvägen framför sig.
»Det är sant, att det finns bara två slags människor», tänkte han, »människor med och utan entusiasm. Och hur fattig skulle icke världen ha varit, om vi saknat de förra! Men så länge den omutliga rättskänslan finnes och rättfärdighetskravet slår ut i lågande eld, lyser ännu eldstoden för oss i natten.»
Men så gingo tankarna åter till henne… till det lilla hemmet långt där ute på malmen. Han såg henne gå där bland sina blommor.
Han var nästan glad åt att alla Grothens pengar voro borta.
