Det var ju ett så mycket större privilegium för honom att nu få ge henne allt sitt!
Bara isarna ville lossa, så båtarna kunde komma över havet! Hans längtan växte med varje dag.
Och äntligen en vacker vårdag stod han högt uppe på kommandobryggan, då båten gled allt närmare och närmare in mot »Mälardrottningen» — hennes stad!
Aldrig hade den synts honom så fager som nu med sitt glittrande vatten, sina rena och strålande gator, sina knoppande träd. Alla människor han mötte tyckte han också sågo goda och vackra ut.
Men vad skulle han ta sig till så här tidigt? Ännu kunde han inte gå till henne på visit.
Så kom han ihåg urklippen han bar i plånboken. Hon skulle få kvittera dem med att spela Ophelia för honom.
Han log som en skolgosse.
Då skulle hon också ha blommor, han skulle bekransa henne!
Han frågade efter en blomsterhandel och gick in och valde ut en stor lagerkrans, som fick band i de finska färgerna.
Själv bar han så kransen gata upp och gata ner letande sig fram mot »Ladugårdslandet». Ju längre han kom inåt malmen, desto mindre blevo husen, som klättrat uppför bergsknallarna.
Nu är han inne på hennes gata och börjar titta efter numret.
Då får han i en öppen port syn på en man, som han tycker sig känna igen… är det inte f. d. ynglingen från Hagaparken — taskspelaren?
Men både på den korrekta dräkten och hållningen ser han ögonblickligen, att han nu blivit en upprättad människa. Fasligt blek och allvarlig var han ändå! Eftersom han just stod där, så var det nog Ophelias hus.
Han nästan sprang uppför den lilla branten.
