»GENERALMAJOREN AV FINLAND»
Det lider mot jul.
Mot Upplands kust vräker Östersjön svart och dånande i kvällen. Strandisen har rämnat av stormen, och flaken gunga och rassla skavande emot varann.
Molnskyarna ila snabbt förbi uppå himlavalvet, då och då fullständigt döljande den blanka månen, som kastar sitt ljus över den sovande nejden.
Stormen yr och viner. Det suckar och stönar i skorstenspiporna uppe i det gamla slottet på krönet.
De rostiga gamla väderflöjlarna fara gnisslande av och an på tornspirorna.
Blott i ett enda fönster i andra våningen glimmar ett svagt ljus.
Där innanför sitter en ung kvinna och ser spejande ut genom det välvda, smårutade fönstret.
Det är unga fru Ulla Montelius till Penningby, som i kväll — liksom oräkneliga kvällar förut — sitter där lyssnande och spanande ut i kvällsmörkret efter honom, som alltjämt dröjer att komma — hennes egen make.
Det lilla fina, ovala ansiktet är omgivet av ett guldblont hår, tillbubblat över öronen och upplagt i en hög knut över hjässan. En månguddad, stor sköldpaddskam, som nästan verkar som en krona, stöder frisyren.
En liten nervikskrage sluter tätt intill den späda hal-
23 Adolfsfors
