för gröna bordets lockelser — om också allt vad han ägde strök med…
Visste unga frun att flere av Penningby utgårdar voro sålda?
Han suckade tungt.
Men hördes icke vagnsbuller?
Den unga frun flög åter fram till fönstret.
Äntligen — där kom den efterlängtade!
Som en blixt for hon ut genom dörren och ned för den stora stentrappan.
Redson skakade betänksamt på huvudet men följde långsamt efter. Den blå silkesschalen, som hängde över stolskarmen tog han med sig i förbifarten. Han kom just lagom ned för att se den unga frun infångad i husbondens armar.
»Åh, min lilla duva, är du uppe så här sent? — och se där ha vi Redson, påpasslig som vanligt, tillade han glatt, i det han tog silkesschalen ifrån honom och svepte den om den unga fruns axlar.
Som genom ett trollslag blev det med ens liv i hela slottet, över allt spring och skratt. För var och en hade husbonden ett skämtsamt eller erkännsamt ord, och även Redson intogs mot sin vilja av den vänliga klangfulla rösten.
Men hans orosfyllda tankar återkommo på nytt, under det han serverade den i hast tillredda supén.
»Vet du» — hörde han lagmannen säga till fru Ulla — »då man som jag så ofta måste vara i Stockholm, ligger Penningby ändå bra långt ur stråkvägen. Skulle du egentligen ha något emot, om vi förlade hemmet till någon annan av våra egendomar, jag tänkte nu närmast på Stora Karby eller Nolinge?»
Fru Ulla bleknade, men svarade lugnt: »Både Stora Karby och Nolinge äro ju också vackra ställen, men Penningby är mig dock så särskilt kärt. Jag fick det ju i bröllopsgåva, och här har vi bott alltsedan vårt giftermål.» Men då hon såg, hur hans ansikte fick
