protester — ville begåva mig med den här pjäsen, som jag vet hon personligen satte stort värde på.
Ty du skall veta det är inte bara en dyrbar silverpjäs, utan också en troll- och lyckogåva!»
Han vände upp och ned på den, och hon blev då varse den i botten infällda hästskon.
»Nej, så lustigt!» — hon tog den ur hans händer och synade den närmare.
»Ser du, här står ett sammanflätat AF, vad skall det betyda?»
»Sannerligen jag det vet — familjen hette Larsson, så deras initialer kan det inte vara. Kanske betyder det all fröjd, all frid eller något sådant. —»
»Men om familjen råkade i armod, så hjälpte då icke trollgåvan dem mycket!»
»Ja, säg inte det! Båda makarna förklarade, att de först i Uppsala funnit den verkliga lyckan. Jag minns, att den gamle fogden en gång berättade en mycket underlig historia om den här hästskon. Den, som fått den, skulle alltid hitta hem, även om det var mörkt och inga stjärnor lyste — så var visst lyckoformeln. Och de båda gamla hade obestridligen hittat hem, det kunde alla nogsamt se.»
»Kanske menades det… ett annat hem», inföll fru Ulla blygt.
»Tja — inte vet jag!»
»Vet du jag skulle vilja…»
»Vad skulle du vilja, liten?» sade han och stack sin arm in under hennes.
»Jo, till vad verkan det nu hava kan, så vill jag, att vi skulle ge den här lyckopjäsen till vår lille Georg — vem vet, vilka öden han har att genomgå i världen!»
»Utmärkt, Ulla min! Kan vi nu titta in till pysen?»
Försiktigt öppnade fru Ulla dörren till barnkammaren. Genom det bågiga fönstret föll månljuset in i en bred strimma.
