362
Ett litet ljuslockigt gosshuvud avtecknade sig mot den vita kudden. Mjuk och rosig låg han där, deras lille son, djupt försänkt i sin oskuldsfulla sömn.
I den lilla knubbiga handen höll han fortfarande sin tennsoldat.
Fadern löste den försiktigt ur det fasta greppet och ställde upp den i rad med dess gelikar, som Redson ordnat i skön slagordning på det bredvidstående bordet. Därvid kom han åt en skrivbok, som föll ned på golvet. Då han tog upp den, såg han i den svaga belysningen stora kantiga bokstäver, tydligen formade av en barnahand.
Skrattande läste han högt: »Georg Montelius — generalmajor — av — Finland!»
»O, jag har ju glömt att underrätta! dig om, att vi i kväll fått ett obehagligt besök», utbrast fru Ulla ängsligt.
»Här har kommit någon, som vill ha klara papper angående de finska flyktingarna. Jag vet inte, om det är någon myndighetsperson.
Redson har visst i alla fall, efter vad jag förstått, i avvaktan på din hemkomst låst in honom i något av gästrummen.»
»Resolut handlat om ock icke så välbetänkt», skrattade lagmannen, »men jag får väl försöka att hjälpa upp saken!»
»Daniel, du lämnar väl inte ut dem», bönföll fru Ulla, släppte ner silverskålen i sängen, och tog ivrigt med bägge händerna om mannens arm.
»Hur kan du tro något sådant, liten! Nej, ha de stackrarna, i dessa tider av brutna löften, våld och tyranni i det arma Finland, här sökt skydd och värn, så kan du vara säker om, att ingen makt på jorden kan tvinga mig att svika deras tillit!
Vi äro väl svenskar, vet jag, och gamla vapenbröder — aldrig kan jag heller tro att myndigheterna…
Men bäst att så fort som möjligt reda ut vad som
