368
stol, hade Redson sagt — och då hade han tyckt så synd om pappa. Men så hade han frågat, om pappa inte tyckte om dem och lilla syster?
»Aldrig hade jag trott, att generalmajoren kunde fråga något så dumt, hade Redson då svarat.
»Det är ju just för att han vet att det är bäst och nyttigast för barn att få växa upp på landet, som pappa låter er vara kvar här ute på Nolinge och inte tar er in till sig i staden. Tids nog kommer ni minsann dit!
Vad skulle generalmajoren säga, om han icke mer fick gå och hälsa på hästarna i stallet och kossorna i ladugården? Skulle han verkligen vilja, att de skulle stå och skrika efter honom dagen lång?»
»Nej, nej — men lova mig bara en sak, Redson, lova mig att du inte lämnar oss, förrän vi ä’ döda», hade han bönfallande sagt och slagit armarna om den gamle.
Men han hade bara klappat honom — och ingenting svarat!
Nu — när han var död och borta — förstod han, att Redson inte kunde lova det han begärt.
Ingen var som Redson!
De nya informatorerna voro så stränga.
Bror Viktor, som inte hade lika lätt att fatta och läsa som han själv, fick ofta stå med händerna på ryggen timvis på er och samma fläck på golvet. Och då han ville hjälpa honom eller ta honom i försvar, så blev det oftast yttervärre och stryk för dem bägge.
Den franska guvernanten hade också blivit sig så olik, sedan de unga herrarna kommit i huset. Nu hade hon just aldrig tid med dem mer!
»Ja, hade du varit här nu, Redson» — fortsatte han sin monolog — »så skulle dom minsann inte heller vågat lämna oss alldeles ensamma, medan dom själva far bort och roar sig — pigorna ha också gått sin väg på dans, det vet jag!»
