370
Men i stället var det pappa som kom — och aldrig hade han varit mera välkommen!
Fast så ond som pappa nu blev, hade de aldrig sett honom! Inte ville de vara i de andras kläder i morgon!
Men ju längre de kommo i sin berättelse, desto mera lyste pappa upp. Han klappade dem på huvudet och kallade dem sina små duktiga gossar och lovade dem, att de skulle få var sin guldklocka till minne av tilldragelsen.
Så hade pappa plockat fram så mycket gott, som han hade med sig hem från Stockholm, och de hade fått äta så mycket som de ville.
Och han hade tagit dem på var sitt knä och sjungit för dem och berättat historier, så att de båda kiknat av skratt. Sedan hade han följt dem upp i deras sovrum, själv stoppat om dem och suttit kvar hos dem, tills de somnat.
Detta var deras barndoms lyckligaste och stoltaste minne… Så ville de alltid iminnas sin far!
Det, som sedan kom, var så hemskt… sista gången de sågo honom!
Aldrig kunde de glömma den dagen, då farbror Hierta kom in till dem mitt under geografitimmen, då Georg just höll på att räkna upp antalet innevånare, hus och offentliga byggnader i den stora staden London.
»Kom gossar», hade han sagt, »ni ska genast följa mig in till staden. Er far är mycket sjuk.»
Men bävande hjärtan hade de följt honom. Och då de gingo genom det stora sjukhusets salar, där säng stod vid säng i långa rader och främmande ansikten stirrade emot dem ur de vita bäddarna, voro de mera förskräckta, än när de gingo emot tjuvarna. Äntligen hade de kommit in i ett mindre rum — till pappa.
Men var det verkligen han? Så förändrad han bli-
