vit! Sådana mörka skuggor han hade under ögonen, och så han kippade efter andan!
Men så fick han syn på dem och försökte tala. Och rösten — den vackra rösten — kände de igen.
»Kom ihåg gossar… spela aldrig.… gå aldrig i borgen… minns alltid er mor!…» men så började han stöna igen, vinkade blott med handen… och så förde sjuksköterskan åter ut dem.
Han stod ombord på den stolta fregatten. Vinden smällde i de vita seglen och längre och längre gled fartyget ut till havs.
Allt lämnade han bakom sig nu, tyckte han. Men det var ju så sant, han ägde ingenting mer, hade inte längre något hem!
Syskonringen hade splittrats. Lilla syster hade kommit i mamsell Knocks pension, bror Viktor var i skola i staden och lillebror hade den rike barnlöse prosten — pappas ende bror — tagit med sig hem till sig.
Och Nolinge — det kära Nolinge hade främmande människor tagit… fast han kom ihåg, att Redson sagt, att Nolinge det var hans, »det kunde aldrig någon ta ifrån honom för det hade morfar själv gett honom…» Sprang Caro ännu och letade efter honom? Och hästarna i stallet… och lilla fölungen, som ännu gick lös och brukade komma emot honom och nosa i hans ficka efter den gömda sockerbiten… trodde dom att han glömt dem, eftersom han aldrig kom?
Vid tanken härpå kommo tårarna, som han hittills så stolt och manhaftigt sväljt, honom i ögonen, och som genom en dimma stirrade han på den sig allt mera fjärmande kusten… Men — hjärtat började klappa allt hastigare — landet där — med sina klippor och skär — det var ändå hans, det kunde ingen ta
