372
ifrån honom, där var han född, dit skulle han komma tillbaka, ty ingen annanstans kunde han leva… och där ville han också dö en gång…
Det vimlade och myllrade av människor och liv i den främmande staden.
Framför den stora bagarbutiken stod han och såg med begärliga blickar in på de läckra bullarna i fönstret. Hungrig var han, så hungrig, så hungrig. Men pengar hade han inga — jo visst ett mynt låg ju i byxfickan! Han grep efter det — men han visste att det inte var gångbart! Kanske frun i butiken i alla fall inte skulle märka det, om han bara gick in och lade det på disken? De utströmmande bakverksångorna frestade honom allt mer och redan tog han ett steg mot ingången… »Vad gör generalmajoren?» hörde han Redson säga med sin allra strängaste röst. Han blygdes, som han aldrig blygts förr — och sprang som för livet.
Med förhoppningsfullt sinne och spända förväntningar gick han till hotellet, där farbrodern tagit in.
Kanske han ville hjälpa honom med studierna?
Det var ju i alla fall hans egen pappas ende bror — fast aldrig hade han sett två människor så olika —.
Ack vad det var roligt att vara hemma i Sverige igen, bara att få gå på Stockholms gator!
Men redan åsynen av den korrekte, fete, skinande prosten, som genom sina guldbågade glasögon skarpt betraktade honom, dämpade hans översvallande känslor.
»Hm jaså — man är hemma från sin utländska resa — tja hade jag fått råda, så hade den aldrig blivit av! Men baron Hierta var envis — och som han var den ende av din fars många vänner, som det i alla
