374
Luften blir allt mer och mer mättad med guldljus.
Skogarna och ängarna, som han ser från sin lilla vrå, komma liksom närmare i sensommaraftonens glasklara luft.
Efter vägen komma korna sakta hem från betet. Vallpojken hojtar och skällkons klocka klingar.
Nerifrån trädgårdsgången höres ett pärlande barnskratt.
Hans hjärta svällde av glädje och stolthet.
Där kom hans Margaretha, hans vackra unga hustru, ledande en liten 2-årsflicka, som förtjust lekte titt-ut bakom mammas kjol med bröderna, som hoppade och dansade framför henne.
Raskt gick han den vackra gruppen till mötes.
»Seså», sade fru Margaretha till gossarna, nu tar ni er lilla syster emellan er och springer allihop upp till Stina i barnkammaren», varpå hon leende vände sig mot mannen och tog hans arm.
»Vad tänker du på? Du ser så strålande ut», sade han ömt.
»Minns du den här dagen för sex år sedan?»
»Nej — jag minns ingenting -— då jag ser dig», svarade han skälmaktigt. »Berätta!»
»Jag hade just varit framme i fönstret och vattnat mina balsaminer och geranier. Solen sken så ljuvligt och lockande, så jag tänkte nästan springa ut ett tag, då min syster kallade på mig. Det var min tur att ta plats i vävstolen.
Men plötsligt stannar skytteln i systers hand och tramp och mummel höres i förstugan.»
»Vi voro så törstiga» — inföll mannen ivrigt. — »Vi hade stått och gått ute vid kanalbanken alltsedan arla morgonen — det gick så långsamt med bygget, ty vi hade också en del fångar med i truppen, och ingen av oss var egentligen van vid kanalbygge. Därför tänkte vi, som hade befälet, att en liten rekognoscering till det vita huset på kullen, där vi visste, att ortens
