vackraste flickor, de s. k. ’Rosen’ och ’Liljan’, bodde, skulle vara ett mycket lämpligt avbrott.»
Fru Margaretha låtsade ej höra utan fortsatte: »Tramp och mummel hördes i förstugan. Dörren rycktes upp och där stodo tre unga krigare. Värjorna skramlade och slamrade, som om de knuffats och skuffats, innan de fått upp dörren —»
»Vi visste inte» — han talade hastigt och förläget — »på vilken av dörarna vi skulle knacka. Där var flera, och vi tänkte gå in i köket och be om något att dricka, men så kom vi rätt in i vävkammaren i stället —»
»Och där stod vi och tittade på varann», fortsatte fru Margaretha. »Min söta syster höll ännu sin skyttel stilla och värjornas klirrande upphörde också.»
»Jag minns», sade Georg Montelius och såg in i berätterskans ögon, »att jag såg endast henne, som stod där vid vävstolen, blyg med sänkt huvud, allt annat i världen försvann för mig. Jag hade mött mitt livsöde!»
»Jag minns», sade Margaretha Montelius tyst, »att jag endast såg honom med mössan på nacken. Blicken från hans strålande blå ögon trängde rakt ner i mig, så att det nästan gjorde ont.»
De gingo tysta en stund. Humlorna surrade i klängväxternas blommor omkring dem.
Nerifrån stallidret hördes muntert glam och prat. Anders kusk — son till en av de till Penningby överkomna finska flyktingarna — berättade på sitt sjungande mål tydligen något intressant, allt under det han putsade och polerade de messingsbeslagna seltygen, så att de glänste som guld i solen.
»Ja, egentligen var det mitt förslag att vi skulle storma det vita huset, då vi inte på något sätt kunde få tillfälle att göra de så mycket omtalade skönheternas bekantskap. Varken på balerna eller ute syntes ni ju någonsin till. Gubben far låste ju formligen in sina
