378
Där kom närmaste grannen, prästen, trygg och bred, långsamt vandrande uppför gången.
Georg Montelius svängde mössan gladeligt till hälsning. Leende gingo de honom till mötes.
»God afton prästfar, och välkommen i denna fridens kväll! Ja här ser du ett par, som nu hunnit bli så pass till åren, att de gå och fördjupa sig i sin ungdoms minnen och fråga varann, minns du, minns du?»
»Jo det bär syn för sägen», skrattade prosten, bugande sig för Tru Margaretha.
»Hur många år har du egentligen på nacken? 26 eller 27? Och fru Margaretha verkar ju också mäkta ålderstigen!
Men skulle än många årtionden draga fram över hennes liv, tror jag ändå aldrig hon blir gammal», tillade han allvarligare, då han såg henne försvinna in i huset.
De båda herrarna slogo sig ned på verandan. Och medan skymningen sakta föll över nejden och mjukt svepte sig omkring dem, språkades de båda vännerna vid.
Fru Margaretha hörde inifrån salen, där hon gick och ställde med trakteringen, då och då deras röster.
Nere vid stallidret drog Anders kusk med buller och bång en pressenning över den stora vagnen.
Han hade slutat sin storrengöring och blickade oroligt på den uppstigande molnväggen i väster. Kanske kunde det komma en skvätt! Tidigt redan i gryningen skulle man ju ut för att hämta den höge herrn!
Vem kunde det egentligen vara? Då han frågat patron, hade denne bara skrattat och sagt: »Jo jo, Anders du, kanske har du aldrig förr skjutsat en så fin herre! Förresten ska jag köra hem själv, ser du, så du får bara sitta bredvid och hålla armarna i kors!»
Åh Anders var inte så dum han inte — som! patron trodde! Inte var det så länge sedan den stora fältmanövern ägde rum heller, och då hade han gått med bud till kungens adjutant. »Våra bästa rum stå na-
