överhuvud taget emot vilken kvinna som helst — så hade jag mörbultat den kanaljen — troligen värre än vad pojken någonsin gjorde…»
»Ja — ja ja — det tvivlar jag alls inte på, men» — prästen räckte ut handen och tog tag i vandraren — »sätt dig nu igen och tala om för mig, vad du nu tänker göra åt den här beklagliga saken.»
»Tyvärr kan jag så litet göra. Men jag har tagit reda på att i morgon löper strafftiden ut, och då ha Margaretha och jag kommit överens om, att jag skall fara och hämta honom vid fängelset och föra honom hit hem — tillsvidare. I den mån vi kunna, vilja vi åtminstone ge honom upprättelse och försöka inge honom nytt levnadsmod. De höra ju inte till gårdens folk, men gumman väver åt Margaretha, så hon ska komma hit och hämta lin — och om det då är lämpligt — får hon se sin son.»
Det blev åter tyst. Minuterna gingo. Prästen satt och såg bort emot stallbyggnaden, varöver några bleka sommarstjärnor svagt började tindra.
»Tack, vän brushuvud!» sade han. »Nyfiken och seende, som människor bruka se, blott till det yttre, kom jag till din gård — men du har givit mig en läxa…»
Förvånad såg Georg Montelius upp på honom.
»Är det någon som skall tacka, så är det väl jag», sade han och räckte impulsivt ut handen. »Tack prästfar, att du haft fördrag med min häftighet och tålmodigt lyssnat på mig!»
I detsamma kom fru Margaretha ut med matbud.
Framför sin plats upptäckte hon så de röda rosorna och sånghäftena.
Horn rodnade som en ung flicka.
»O, tack» — sade hon och såg strålande upp emot mannen — »och jag som trodde, att du hade glömt dagen!»
»Att det inte är födelsedag, eller namnsdag eller
