och dessförinnan tjänte jag mina slantar hos Carnegies. Dit kom mycket järn ifrån Värmland, särskilt från Adolfsfors. Jag tror t. o. m. att firman en tid hade ägt bruket.»
»Jaså, AF betyder sålunda Adolfsfors», inföll Georg Montelius intresserad. »Värmland, sagans land par préférence, har alltid lockat mig. Ska vi draga dit Margaretha och söka vår lyckas stamort: Adolfsfors», skämtade han.
»Nej, jag är så nöjd med vad jag har, svarade hon sakta, tog skålen och gick med den före de båda herrarna in i salen.
Tidigt följande morgon höll en herrgårdsvagn utanför Västerås fängelse.
På utsatt klockslag gick fängelseporten upp, och en blek utmärglad yngling tittade sig försagt och skyggt omkring.
Han var alltså fri — men vart skulle han taga vägen? Hem ville han inte mer, då skulle väl far till sist slå ihjäl mor för hans skull! Bort skulle han, långt bort… månne det syntes på honom, att han »suttit inne»… skulle någon vilja ta honom i sin tjänst nu?
Det gick omkring i hans huvud, han kände hur han började kallsvettas.
Då fick han syn på vagnen från hemtrakten. Och stod inte patron Montelius själv där och tittade? Tänk om han visste! Hur skulle han kunna slinka förbi?
Han tyckte han ville sjunka genom jorden, då han såg patron komma rakt emot sig.
»Du har gjort rasande rätt, du min gosse», hör han patron säga, medan han klappar honom på axeln, »du har ingenting att skämmas för! Se på mig, gosse! Den, som slår en kvinna, är och förblir en fähund
