»Men vad kommer det åt patron, är han rätt klok som med en sådan ståt hämtar hem en tocken!»
»Synd har det alltid varit med det livet förstås, för styvfadern är då som ett hår av hin… och skyldig var då han mer än pojkstackaren!»
Men hur skulle det nu bli? undrades det allmänt.
Av tjänstfolket fick man höra, huru den vackra herrgårdsfrun tog emot och behandlade »fången».
På bästa gästrummet fick han ligga. Själv vårdade hon honom och mätte ut varje matsmula han skulle ha i sig, ty stor försiktighet måste iakttagas, hade doktorn sagt, om han inte skulle stryka med. Hade det varit hennes eget barn, kunde hon inte varit mera noga eller ömmare emot honom.
Han mådde ju som en prins, men ändå gick det långsamt att få honom på fötter igen.
Ville han inte leva själv, stackarn?
Men allt efter som tiden gick och krafterna så småningom kommo igen, veko förtvivlan och skygghet för den godhet och det förtroende man visade honom. Och ett nytt ljus tändes i hans ögon — ett ljus som förblev där livet ut.
Den söndag han med sina beskyddare kom vandrandes till Guds hus och prästen fick se dem gå in i kyrkbänken, säges det, att den gamle predikade som aldrig tillförene. Om rättfärdighet och barmhärtighet talade han, så att alla hjärtan riktigt värkte av längtan att göra det stort och ädelt var.
Och då menigheten strömmat ut på kyrkvallen, tyckte man, att solen sken liksom klarare, blommorna doftade ljuvligare och hela världen var fylld av Guds härlighet.
Blott vänliga blickar kom den återkomne till del, och då själva länsman gick tvärs över gången och skakade hand med honom, förstod man väl, att den som vandrat förnedringens väg nu var kommen till anseende och ära.
25 Adolfsfors
