Nu förstår jag mångt och mycket, som förut varit mig oförklarligt, flykten till Amerika och allt… Den ’vänskapens kult’ du så ofta ordade om i vårt glada lag, fick sålunda i dig även sin förnäme utövare.
»Du är skuren efter stora mått, du Oscar Malmborg», sade han högt. »Tack gamle vän, tack gamle trofaste vän», fortsatte han och sträckte fram sin hand.
»Pappa», utropade Anna förvånad, men så blev det alldeles tyst några minuter.
En underlig känsla som av stilla andakt bemäktigade sig ungdomarna, då de sågo, huru de gamla herrarna oavvänt blickade varandra in i ögonen — till dess översten långsamt gick fram till fönstret och med ett kraftigt handslag fattade om den utsträckta handen.
»Jag har sökt dig över allt, gamle gosse, följer du med mig nedåt parken ett slag?»
»Jag kommer, jag kommer», nickade översten och gick emot dörren.
Blixtsnabbt började åter surret och pratet och skrattet i ungdomens kupa.
Utför alléen till Marielund vandrade de båda. Men
ingen av dem gav nu akt på de gamla trädens
skönhet eller på den rikedom av färger och blomster, som
överallt smekte ögat i Maja Ugglas gamla anläggning.
»Nu har jag förstått, varför du är bliven en ensam man», sade Georg Montelius alivarligt.
»Ensam — ja — vi människor bli alla ensamma till sist — ensamma som stjärnorna», svarade översten, blickande upp emot himlavalvet.
»Var och en måste gå sin väg.
Men sant är det gamla ordet: ’Den som vill mista sitt liv han skall behålla det’ — och tvärtom! Då jag — den gången — såg dig tillsammans med Margaretha, och du sedan så oförbehållsamt och förtroen-
