Så var det tydligen moderns tur. Hon skuffades fram — men ropades in av en annan än den, som köpt barnen.
Ett förtvivlans skri skar genom luften. Hon kastade sig över barnen, och trots att piskan ven över hennes halft blottade kropp, släppte hon icke taget. De formligen sleto henne från barnen.
Mitt beslut var fattat. Upp till kamp mot sådan omänsklighet!
Så fort ske kunde, begärde och erhöll jag avsked från min tjänst ävensom från konsulatbefattningen för Sverige och Norge i Chicago.
Den 31 oktober 18561 inmönstrades jag i 55:te Illionois regemente. David Stuart var dess överste och chef, jag blev dess överstelöjtnant.»
»Och nu blev det allvar?»
»Ja, oerhörda strapatser, milslånga marscher över av både vän och fiende förhärjade trakter, belägringar och stormningar.
I slaget via Champion Hills under anfallen på Wicksburgs starka fäste fick jag min första skråma.
Under stridens hetta hörde jag någon i min front ropa: ’Vit flagg, upphör med elden’ vilket kom mig att träda fram till bröstvärnet.
Jag såg en hel linje med huvuden; en rebellofficer gör ett tecken med sin hand — och så smäller en salva, som förorsakar oss stor förlust.
Instinktmässigt avskjuter jag min ena revolver emot honom, men träffas i samma ögonblick av en kula vid högra ögat.
Genom min trogna ordonnans hjälp lyckades jag emellertid, trots de svåra smärtorna, och fast jag var nästan blind, passera linjerna och uppmuntra mina soldater att hämnas fiendens på detta vanhedrande sätt vunna fördel.
Ja, det var vid första stormningen. Vid den andra fick jag några granatskärvor i ansiktet, varav en nu
