396
»Nu är det din tur att berätta. Hur kommer det sig, att du hamnat så här långt upp i Värmland?»
»Men vad i alla tider är det här?» fortsatte han och pekade med käppen på något, som stack upp ur marken under pilträdet.
»Jo, också jag har mina överraskningar i beredskap, förstår du.
I morgon skall här illumineras, så att hela holmen skall stråla som en saga ur Tusen och en natt. Folket här uppe — vi har alltid vårt folk med på våra fester — har aldrig förr sett ett fyrverkeri, så jag hoppas fröjden blir stor och allmän. Redan i kväll ska' vi släppa upp en del raketer vid de så kallade Grothska grottorna, där bengaliska eldar också skola hälsa de hemvändande.
De Grothska grottorna ligga på andra sidan fallet vid älvkröken just där Adolfsforsägorna börja.
Vill du som jag, så gå vi nu ditöver.
Du frågade, hur jag kommit hit. — Av en tillfällighet — eller kanske det inte ges några tillfälligheter, kanske allt har ett för oss obegripligt sammanhang», tillade han dröjande.
Redan som liten fick jag en gång av min far en konstrikt arbetad silverskål, i botten märkt AE.
Både jag och Margaretha undrade sedan, vad det där AF kunde betyda, tills en gammal god vän till oss av en händelse kom att titta närmare på skålen. Då förklarade han genast den gåtan. På tusentals järnstänger hade han sett samma märke. Det betydde helt enkelt Adolfsfors — ett bruk uppe i västra Värmland.
Och som det också lär vara någon slags historia förbunden med både skålen och stället, etsade sig namnet Adolfsfors fast i mitt minne.
För några år sedan såg jag mig om efter en egendom åt min son — åt honom, som kommer hem i kväll. I ungdomligt övermod gick han en gång och förlyfte sig på något tungt, så att ett blodkärl sprang.
