Den här sidan har korrekturlästs

398

»Det blir så på gamla gårdar, förstår du, då man har många barn och barns kärestor och vänner och släktingar och guvernanter med flera, som blivit kvar i huset, men med allt främmande, som därtill tillkommer, är det nog litet för mycket för Margaretha nu, om hon också själv förklarar, att allt blott är ’kärt bestyr’ och ordet ’besvär’ inte ens förekommer i hennes ordbok. Därför blir det gott för oss gamia att få draga oss tillbaka till vårt Stockholmshem…»

Genom trädgården hade de hunnit ut i björkalléen. Den vimlade av folk, gamla och unga och småbarn trängdes om varandra, alla ivriga att få se, vad komma skulle, alla ivriga att få hälsa de från fjärran land hemvändande.

Då de fingo syn på »gamle brukspatron», lyste allas ansikten upp.

De sågo huru ögonen glittrade, hur skämtet låg på lur i ögonvrån, där han vänligt hälsande gick fram, än dragande någon liten jänta i flätan, än ställande sitt tal till någon gammal gubbe eller gumma. Han var deras och de voro hans — och gladeligen följde de honom och hans vän efter, där de försvunno nedåt älven åt de »Grothska grottorna» till.

Ut i vita salongen kommer fru Margaretha.

Hon går och stänger till fönstren, blott balkongdörrarna få fortfarande stå öppna. Så ser hon sig långsamt omkring i rummet. Allt andas väntan och välkomst. Hon makar litet på fästmöporträttet, som hon ställt på marmorbordet framför soffan. Sonen skulle genast se hur »söderns ros» höll hov här mitt ibland Adolfsforsängarnas doftande blomster. Bakgrund bildade en skål med stela men dekorativa orchidéer.

Nu tyckte hon sig intet mera ha att beställa.