Då Nord — kusken — ser frun — blek som en ande — komma emot sig, skyldrar han med piskan, men tittar sig med detsamma om… kommer då icke brukspatron?
Men han hann icke värja sig för frågan:
»Var har du barnen, Nord?»
Han tittar på fotsacken, han tittar på hästarnas öron, som klippa och klippa.
»Det… det kom ingen, frun, där… där var bara ett… ett telegram att hämta.»
I detsamma känner hon sig omfattad av mannens arm, ser den tillstädeskomna ungdomens vitt uppspärrade ögon riktade emot sig.
»Telegram» — mumlar hon och blickar frågande upp emot maken.
»De ha måst stanna på vägen», svarar han, »en… en blodstörtning…»
»Vi måste genast fara till dem», avbröt hon.
»Ja, Margaretha, med första tåg, som tyvärr går först — i morgon bitti.
»Han… han är väl inte död?» kved hon.
Det blev isande tyst. Mannens läppar rördes, men han fick icke fram ett ljud.
Alla stodo förstenade, orörliga.
»Nej, Margaretha, han lever… men han har gått till ett annat hem, till allas vårt rätta hem», inföll översten med sin djupa deltagande röst.
Då hördes plötsligt en liten pojkes ohejdade gråt och snyftningar
Förgäves manar honom stora syster att vara stilla och tyst.
Som i en dröm böjer sig gamle brukspatron åt sidan och lägger sin hand på den lilles huvud.
»Vad gråter du för, barn?» mumlar han.
Då tycker sig Skäras-Kalle ha rätt att släppa på allt vad han orkar och skriker med gäll gråtröst.
»Raketerna… Stina säger, att då inte unga bruks-
