svanen, som stod i fönsterfördjupningen, hade hon alltid blivit alldeles lugn igen.
Med armen om hans fina smala hals, hade hon sedan timtals suttit och drömmande skådat bort mot de blå bergen, undrande över vad som gömde sig där bakom.
Och där låg vita salongen!
För alla de gånger de suttit däruppe tillsammmans, och far hade läst högt eller »familjekören» sjungit!
»Home sweet home», ljöd det åter vemodigt för hennes öron. Nu förstod hon också de andra orden, som satts till den gamla melodien: »Jag är en gäst och främling som mina fäder här…»
Men kanske genljuder de stora rummen nu åter av skratt och glam?
Ack nej, det var sant, hon visste det ju, Adolfsfors’ siste brukspatron, Gustaf Örn och hans familj, hade för länge sedan flyttat därifrån. Nu fanns där intet hem mer, bara bolag ute och bolag inne!
Hon tog en bakväg och kom så in på gården.
Dödstyst låg det vita huset. Alla dörrar voro tillstängda.
De tomma fönsterrutorna stirrade emot henne som döda stela ögon.
Frysande gick hon där förbi, tagande vägen till den lilla lekstugan.
Redan på avstånd möttes hon av en vedervärdig lukt, och en blick genom fönstret uppenbarade för henne, att barnens fordomtima residens nu blivit — hönsens!
Långsamt fortsatte hon ut mot Marielund, den gamla parken.
I sin förvildade övergivenhet bevarade den ännu spår av sin gamla skönhet. Det förgångnas poesi steg som en spröd ton ännu upp ur de blekta färgernas harmoni.
Hon andades ut på nytt.
Men vad var detta?