410
Hela ena sidan var ju upplöjd!
De gamla träden hade huggits ned, och där fordom »kung Liljekonvalje av dungen» så stolt och fint hade höjt sitt vita huvud och sänt ut sin ljuvliga doft, där vajade nu några magra och glesa timotejstrån.
Hon letade sig fram till stenkumlet, där den stora stenen med den gyllene inskriptionen: »Till minne av vår barndoms fröjder», hade stått.
Men fallen från sitt rum låg den där till hälften raserad.
Hon försökte att åter resa upp den, men förgäves.
Stenen var henne för tung.
Hon kunde blott gång på gång med sina händer ömt stryka över dess illa medfarna skiva.
»Nu vill jag bara gå ned till den lilla holmen», tänkte hon.
I förbifarten måste hon dock ett ögonblick sätta sig på det gamla lusthusets trappa.
Hon såg sig omkring. Här hade de sprungit ut och in och lekt och spelat sina små teaterpjäser…
Nu gapade stora hål i golvet, plankorna voro delvis upprivna, och bänkarna runt omkring fallfärdiga…
Inga förstående händer hägnade mer Maja Ugglas verk.
Tårarna kommo henne i ögonen.
Hon fortsatte utför sluttningen ned förbi de s. k. »grottorna».
De gamla stenborden lutade snett och vint mot marken, men de stackars oklippta spireahäckarna sände henne sin doft från fordom.
Så blev hon stående som förlamad.
Hade hon fått ett dolkstygn kunde det inte vållat henne större smärta än den upptäckt hon nu gjorde.
Holmen, den lilla holmen, Adolfsfors pärla, vad hade de gjort med Holmen!
K—a—l—huggen låg den där, kalhuggen, belamrad med all möjlig bråte!
