Eller kanske det skulle föreställa timmer det där…
Smala ynkliga små pinnar, skulle far ha sagt, pinnar, som tydligen voro avsedda att mata odjuret därborta — trämassefabriken!
Trämassefabriken, som efterträtt den hederliga gamla smedjan vid fallet.
I stället för hammarens taktfasta, välkända dunk, som förut redan på långt håll glatt hälsade den ankommande: välkommen hem, välkommen hem, välkommen hem till Adolfsfors, hördes nu blott ett ideligt fräsande — schas — schas — schas!
Borta, borta var det sålunda alltsammmans!
Hon sjönk ned vid älvstranden.
Harmen kokade inom henne, smärtan rev och slet tillika med känslan av hennes egen maktlöshet gentemot vandalismen.
Halvt bedövad av slaget blev det hela till ett kaos inom henne.
Biott samma ord ringde henne ideligen i öronen:
»Då vinden går däröver är det icke mer, känner icke mer sitt rum…»
Vilken vind?
Bolagsvinden!
Bolagsvinden, som de sista trettio åren blåst över Värmland, totalt förändrande dess hela yttre och inre fysionomi.
Borta voro nu de stora härliga skogarna med hela den doftande, rogivande skönhetsvärld, som de slutit i sin famn, kvar lågo på många håll blott bolagsherrarnas utsökta visitkort: stubbarna… långa sträckor bara stubbe vid stubbe.
Nedlagda voro de förut vid varje fors bultande hamrarna. All hemindustri hade uppslukats av bolagens stora malande grottekvarnar…
Sorgligt övergivna voro de många små hemmanen. Deras av olust gripna, skönhetsälskande bebyggare hade från sin plundrade hemtrakt flytt till Amerika.
