414
En liten fågel kom flygande och slog sig ned längst ut på stocken. Han började drilla och jubla av hjärtans lust, fastän det varken var den tid eller stund, då fåglar annars brukade sjunga.
Lät det inte som ett förnyelsens hopp?
Kanske Adolfsfors kunde blomstra på nytt, om någon bara funne — Fossums hästsko?
Vart hade den väl tagit vägen den kvällen den lossnat ur sin infattning?
Hon började gå utefter älvkanten.
Säterudsforsen dånade i orolig brådska.
Där granalléen fordom tagit vid, hade far i de av Pay & Nilsson nedhuggna granarnas ställe låtit plantera björkar.
De hade nu vuxit sig höga. Hennes blick sökte sig upp för deras vita stammar mot de lövrika kronorna.
»Från släkte till släkte», susade bladen…
»Guds nåd varar från släkte till släkte upprepade hon sakta för sig själv.
Hon började känna sig trygg — också för Adolfsfors. Kanske skulle hon själv aldrig få se hembygdens renaissance, men nog skulle den väl komma den tid, då »fosterlandskärlek» blommade också i annat än ord och ord… och statyer… och pansarbåtar!
Och den anda, som byggde Adolfsfors till »Guds ähra och medmenniskors vähl», månne den dock icke till slut skulle segra över den småsinta själviskhetens många beräkningar? Då skulle det nya Adolfsfors också vårda arvet efter det gamla.
Borta vid älvkröken väntade den beställda skjutsen.
Just som hon hoppade upp i vagnen, hördes ihållande ivriga rop från den gamla smedsbyggnaden uppe på höjden.
Nej, se, där stodo de, några av hennes gamla vänner! Gummorna viftade med förklädena, och gubbarna svängde sina hattar till avsked.
