Den här sidan har korrekturlästs

PÅ TROSSNÄS

Capitainen vid Fersiska regementet, friherre Carl Didrik Taube, satt framför den öppna spiseln i sitt rum i skymningen och såg in i de flammande lågornas lek.

Då och då slogo de tösvarta trädgrenarnas nätverk mot fönsterrutan, men den gamle hörde det ej.

Han satt i tankar, sökte sig tillbaka till de stormfyllda ungdomstiderna, då varje dag för de unga officerarna var en spännande upplevelse. Nu var stillheten kommen omkring honom — och inom honom.

Bruset från de olika partistriderna nådde honom endast avlägset ifrån — än mera avlägset än ungdomens glam.

Då hördes spänstiga steg därutanför, sporrar klingade, någon knackade på dörren.

Stig på!

Dörren gick upp, och i eldens sken såg han sin väns, den från norska fälttåget så berömde Ugglan, son.

När Uggla efter de många striderna och fatiguerna ådragit sig en dödelig sjukdom, hade han tagit den då 13-årige Leonard Magnus i sitt hem, och Donnerwetter hade han icke så fäst sitt hjärta vid den gossen, att när han nu såg honom stå där framför sig smärt och lång med ögonen tindrande av stolt glädje, hoppade hans gamla krigarhjärta av fröjd till i bröstet.

Leonard Magnus böjde sig över hans framsträckta hand.