38
»Min ädle fosterfar och hjälpare», sade han med en röst, som darrade av återhållen lycka, »jag kommer med ett glädjebudskap.»
Den gamle capitainens ansikte lyste.
»Slå dig ner, gosse, och förtälj, du skall vara välkommen hem, antingen du kommer med glädje eller sorg.»
Hastigt böjde Leonard Magnus sig åter ned över fosterfaderns hand.
»Aldrig kan jag återgälda allt gott jag fått av eder», sade han med glänsande blick, »hem och vård och kärlek och till sist min älskeliga trolovade.
I trodden att väntetiden skulle bliva lång för Anna Märtha och mig. Jag trodde så ock.
Men nu har jag funnit annor utväg än att bära kronans rock.
Då fred nu slutits och ingen carriere står att vinna inom vapnet, behöver fäderneslandet än mera tjänas genom idog näring, och haver så lusten fallit mig uppå att försöka mig på industriidkarens bana.»
»Så—å — hur har du kommit på den tanken?»
»‘Ja, det finns många vägar i skogen, Moster Lotta‘, som Anna Märtha brukade säga. Och hade jag inte, då jag red med budskap till Eda Skantz, råkat vilse i Kölaskogen, så hade jag kanske inte heller blivit fast för en fors, ett stycke mark och — en dröm.»
»Du talar i gåtor, min son, förklara dig.»
»Här far, är förklaringen, Bergskollegiets medgivande har jag i min hand!»
Han hade sprungit upp och viftade med ett papperskonvulut med många stora sigill, vilket han nu överlämnade till baronen.
»Privilegium å Manufacturwerk i Säterud 29 nov. 1744», läste den gamle förundrad.
»Jo det må jag säga. Lyckan följer dig», log capitainen. »Jag undrar inte på det», tillade han stolt, »hon likasom övriga femmes älskar en stark och glad och varm hug hos unga män.
