40
Han sträckte ut sin hand emot Anna Märtha, vars ögon lyste emot honom ur skuggan från det stora väggskåpet.
»Kom», sade han, »och stå här bredvid mig, Anna Märtha, det här gäller dig lika mycket som mig.»
Anna Märtha kom. Hennes fingrar slöto sig fastare kring brudgåvan, som hon tryckte så hårt intill sig, att hon riktigt kände Fossums hästsko. Ögonen höll hon envist sänkta emot golvet.
Så stodo de båda unga där ensamma under ljusen, medan Leonard Magnus med heta kinder och stadig röst läste bekräftelsen på sin dröms förverkligande.
Anna Märtha hörde väl orden, men fattade knappast deras innebörd. Leonard Magnus röst bar henne bort, långt bort i vildmarken, där han nu funnit nya fält för sina erövringar och strider. Och hon skulle följa honom, varthän det än bar… hjälpa honom… vara hans »valkyria» — som han själv en gång bett henne om…
Nu reste sig alla. Baronen höjde bägaren, som sedan gick laget runt, och i skummande champagne dracks skålen för »kungen och drottningen av vildmarken».
