Den här sidan har korrekturlästs

MAJA UGGLAS LÖFTE

En lördagsafton stod en liten flicka och drog i rocken på Per spiksmed, just då han höll på att draga bommarna för den tunga porten till smedjan.

Det var om hösten, och massor av gula löv virvlade omkring i luften.

I lugnvattnet ovan forsen låg också en tät matta av röda aspblad.

Lätta flögo skyarna, röda av den dalande aftonsolen.

Per vände sig sävligt om och log. Han förstod nog, vem det var, som ryckte honom i rocken.

Det bara håret blåste gult och lent om henne, ögonen glittrade klara och oroliga som ljuset en sådan höstdag.

Kappan hängde lös och öppen för vinden att riva i, den lilla blommiga nettelduksklänningen med det korta livet syntes därunder.

Olovandes hade hon sprungit ut från söta mor, men det stod ej att ändra.

Hon måste höra om det var sant, det Börit barnpiga berättade i går kväll, när månskenet föll in genom rutorna, där hon låg i sin säng bredvid alla syskonen.

Per log. »Är det ho, Maja-trölle», sade han. »Det likar sig inte, att små nådiga fröknar ränner kring backar och stigar så här sent om kvällen.»

»Per», sade hon, och andan tröt henne av oro och iver, »är det sant som de säga, att kära far blev bergtagen i Kölaskogen, och att en gammal smed då gav honom