Den här sidan har korrekturlästs
43

»Kärlek — pengar» — barnets ögon stodo stora i förundran, medan hon upprepade de mystiska orden.

»Nej, det där kan inte Maja förstå ännu, ge sig hem nu bara, är hon snäll!»

»Men trollskon, Per, trollskon», envisades flickan och klamrade sig fast vid hans arm.

Då böjde han sig ned och viskade henne i örat: »Om hon skyndar sig fort hem nu, så får hon se den sitta i botten på den stora silverskålen.»

I detsamma kom en man med hastiga steg gående vägen fram. Per spiksmed rev av mössan och stod med blottat huvud, medan han gick förbi.

Men flickan släppte genast smedens hand och for rakt i armarna på honom.

Det var hennes far, skaparen av det bästa hon visste här i världen, Adolfsfors, hennes älskade far, Leonard Magnus Uggla.

Han gick med nedböjt huvud.

De vakna och glittrande ögonen, som annars så lustigt och glatt brukade skåda sig omkring, då han vandrade där mellan bruksbyggnaderna, sågo intet av detta nu.

Han såg ej Spik-Pers ödmjuka hälsning, han såg ej den vackra höstaftonen, de flygande skyarna, de gyllene löven, som dansade — han såg ej Maja, förrän hon flög emot honom som en virvelvind.

Hans ögon blickade strängt på henne.

»När bruka små flickor vara ute och hoppa och springa och fara ikring på det här viset så sent på kvällarna!

Vad säger söta mor om det? Kanske Börit barnpiga nu som bäst springer och letar efter dig. För länge sedan skulle du varit i säng!»

Maja stack sin lilla hand i faderns. Hennes lilla hjärta bankade till i rädsla. Ej brukade söta far se så svåra barsk ut.

Hon trippade helt stilla och beskedligt bredvid honom.

Nu vågade hon ej komma fram med några frågor,