Den här sidan har korrekturlästs

48

Vid ett av fönstren i stora vita salongen sitter Anna Märtha och ser ut. De arbetsamma små händerna ligga som två vita, trötta fåglar i hennes knä.

Månskenet står skarpt in i rummet. Över spinnetten, som hon fick i brudgåva, hänga de i olja målade porträtten av baron Didrik och hans hustru. Den raka vita långsoffan och de långryggade stolarna skina i månljuset.

Anna Märtha ser ut. De klara och vakna ögonen ha fått liksom en slöja över sig. Mellan träden ser hon mångatan glittra och lysa på ån, hon tycker det är något falskt och ostadigt i dess glans.

Då hörde hon äntligen Leonard Magnus komma. Han hade dröjt länge i kväll.

Efter intagen kvällsmåltid brukade de alltid sitta här en stund tillsammans. Det hade varit deras vackra samlivs mest givande stunder.

Men i kväll blev det visst något svårt. Hon hade sett det i hans ögon, sett det, då han kom bärande på det sovande barnet, och förebråelserna till honom och barnet hade aldrig uttalats.

Hennes onda aningar skulle alltså besannas, det var bara orden, de ödesdigra orden, hon nu bidade.

Från härdarna och smedjorna slogo gnistorna upp som en kvast.

O, Leonard Magnus, du den stormande kraften, som kan skapa men icke behålla, då du icke lärt dig penningens begränsande makt, nu går den första ödeläggelsen över dina drömmar, nu bryter stormen lös över ditt arbetes lustgård, härjande dess blomster, nu lider du odlarens sorg, när frosten tar, vad han i vårdagen sjungande sådde!

Leonard Magnus börjar tala.

Förundrad vänder Anna Märtha sitt ansikte mot honom. Hans röst är munter och glad, men hans ansikte är kritvitt, eller är det bara månen, som kommer det att synas så?