»Jag har varit hos prästen», säger han lustigt, »och han förtalde en händelse i prästgården, som jag ej förr sport.»
Anna Märtha såg åter ut och log trött som åt ett barn, som vill linda in sanningen i många omhöljen, så den ej står där så naken och skriande.
»Det var för ungefär femti år sedan under norska fälttåget, som en liten svensk tropp med sin capitaine låg där.
Man hade högkvarteret i Grytved.
Då kom en kväll plötsligt de norske för att gripa honom till fånga. Men just den dagen var han dädan från trakten.
De norske stannade emellertid kvar på gården, befallde fram förtäring, som de dock redeligen betalte, och uppförde sig för övrigt anständeligen.
Men de svenske voro icke tillfreds med att ha dem där över natten. Från andra orter hade de hört om nattliga överfall, som de norske skamligen företagit. Upp till prästgården gick man så för att rådgöra.
Prosten Faxell var dock icke hemma. Men fru prostinnan, den rådiga Maria Caméen, beslöt att skyndsammeligen köra bort de objudna gästerna. Hon uppletade alla gamla gevär, som fanns, och beväpnade med dessa sina pigor och drängar.
Varligen smögo de sig bakom buskar och träd till Grytved.
På ett givet tecken uppgåvos höga skri och sköt man av sina skott.
Samtidigt stod hon själv i Köla kyrka och ringde och ringde i kyrkklockorna.
De norske rusade förfärade upp, de trodde sig ha överfallits av en ansenlig tropp och flydde hals över huvud.»
Leonard Magnus skrattade ansträngt.
»Det var en märkelig händelse och en märkelig kvin-
4 Adolfsfors
